thewaytosurvive.blogg.se

Okey so här sitter jag nu och funderar över den något förvirrande dagen. Jag träffade mitt X idag eller är han verkligen det?? Vi är fortfarande tillsammans på Facebook i alla fall, men han säger att han inte har de känslorna längre så vad är vi egentligen?

 

Idag sågs vi i alla fall efter ett långt uppehåll på några veckor. Sms:andet har minskat drastiskt. Och vi har gått från att prata varje dag flera gånger om dagen till att prata någon gång i veckan. Idag träffades vi i sju timmar. Jag väntade hela tiden på att han skulle markera att nu räcker det. Nu kan du gå. Men det gjorde han inte. Vid halv nio på kvällen så blev han tillslut tvungen att säga till mig att han behövde plugga. Han ville inte köra iväg mig på det sättet sa han. Då hade jag redan sagt innan att jag snart skulle gå eftersom jag visste att han behövde plugga. Det gav mig en smula värdighet i alla fall inbillade jag mig. Det är svårt att tolka honom. jag vet att han tycker om mig väldigt mycket fortfarande. Det var bara jäkligt weird att träffa honom igen, utan att få röra vid honom på det sättet jag är van vid. Vid ett tillfälle fick jag en varm och hård kram och en puss på kinden innan han var tvungen att gå iväg till frisören. Det kändes som att hjärtat hoppade över ett extra slag och jag blev alldeles paff. Jag kände att han dröjde sig kvar rätt länge. Som att han inte ville släppa taget. Sedan satt jag tålmodigt och väntade på honom när han klippte sig och sedan gick vi hem till honom.

 

Vi satt tysta en stund. Sedan vände han sig om, tittade mig i ögonen och sa mjukt:

-Hej sötnos, medan lät han sin hand mjukt smeka mitt hår och sedan smekte han min kind. Vad fan håller han på med tänkte jag. Han smekte min kind några gånger den kvällen, kärleksfullt. Snacka om att bli förvirrad. Jag har gett upp hoppet om oss. Eller jag försöker åtminstone. Fast hjärtat skriker nej nej! Och min ångest tar stryptag på mig (dock ingenting idag, förutom att jag kände en fruktansvärd nervositet innan jag skulle träffa honom) När jag tillslut var tvungen att gå fick jag en varm och lång kram, men inte så mycket mera. Det gjorde så ont. Men jag kände inga tårar, inte fören nu när jag sitter och skriver på min dator. Då kommer dem och klumpen i halsen kommer tillbaka.

 

Skickade ett sms där jag frågade hur pluggandet gick. Han har ännu inte svarat på det. Han kanske sover. Vi skulle höras imorgon i alla fall. Imorgon är en ny dag. En ny dag att kämpa sig igenom. Skall dessutom börja med antideppressiva tabletter imorgon: Setralin heter dem. Minsta dosen, men jag är så jäkla nervös att den skall ge några biverkningar. Framförallt illamående etc, vilket jag aldrig skulle klara av då jag lider av kräkfobi. Det skulle inte funka. Men med tanke på hur dåligt jag har mått nu på sistone så är jag beredd att prova allting för att få ångesten att minska. Allting!

Att träffa M idag eller mitt X var antagligen det dummaste jag har gjort, då det bara river upp sår. Men jag ville så förtvivlat gärna vara nära honom. Prata med honom, titta in i de där vackra otroligt blå ögonen, bara insupa hans doft (som till min förvåning inte var så värst fräsch, då han doftade något främmande och svett Vilket är jättekonstigt då han nästan alltid har luktat fantastiskt gott i min närvaro) Han kanske också var nervös fast han låtsades att han inte var det. Bara vara en stund helt enkelt. Fast jag någonstans djupt därinne visste att det nog aldrig kommer att bli detsamma igen.

Antidepressiva imorgon som sagt. Nu kör vi!

 

Wish me luck!